Där ingenting växer.

Jag har så många känslor inom mig och när jag låter fingrarna glida över tangenterna så bildas ord som jag sedan raderar för jag vet inte hur jag skall fatta mig för att inte få det att låta som en snyfthistoria eller ett 'tycka synd om mig' inlägg. 

Mycket är inte som det ska. För första gången i mitt liv känner jag mig lite vilsen, som om att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska gå. Jag står vid en korsning och skall göra ett val. 

Jag är hon som aldrig haft några större bekymmer, jag aldrig förstått fixering vid utseende i tonåren då jag var intresserad av helt andra saker, så som ridning, sport och dans. Jag var inte den som fick hjärtat krossat i högstadiet, jag var helt enkelt inte intresserad av killar på det sättet, jag gillade att ha dom som vänner. Jag var inte heller hon som var mobbad eller populär, jag var någonstans där mitt emellan och trivdes helt okej under högstadiet. Under gymnasiet var jag hon som var mån om sina betyg, gillade att diskutera och synas om det gällde prestation, utöver det så trivdes jag grymt bra under gymnasiet. Jag har alltid vetat lite vad jag vill, varit otroligt bestämd och inte haft så mycket att klaga på faktiskt. Mycket kanske beror på min uppväxt och min pappa som alltid stöttat och fått mig att känna mig trygg.

Det är först nu, vid snart 23 års ålder som jag inte riktigt vet vart jag är på väg i mitt personliga liv, jag känner mig vilsen, som om jag gick åt fel håll och måste börja om, därför försöker jag hålla mig så sysselsatt som möjligt för att glömma allt som pågår i mitt huvud, alla mina funderingar gör mig galen. 

Jag vet mycket väl att jag borde ta mig tid till att bara vara men jag vill inte riktigt ännu. 

xx