But I lost it somehow..."
Först var jag lite smått ledsen över att ingen stod där och mötte mig vid busshållsplatsen när jag klev av bussen. På vägen till dit jag skulle gick jag och tänkte hur barnslig jag var och att det bara är till att skaka av sig den lilla irritationen som var på väg att byggas upp inom mig. Jag knackade på dörren och där stod han, med ånger i blicken.. Jag kan inte fortsätta vara sur när världens finaste tittar på en med den där blicken som visar att han gärna hade mött dig på vägen. Söta fina!
När jag klev in på mitt A's rum sprack jag upp i världens leende för även om han inte vill erkänna och påstår att han är dålig på att vara impulsiv och överraska mig så är han hur grym som helst på det. Han gör det så otroligt bra och man blir liksom lite häpen för man hade verkligen inte kunnat ana. Ana vad den där killen har i kikaren. Men glad blir jag, varje gång han gör sådana fina saker för mig. Jag kan inte låta bli att le sådär fånigt. Ack så glad man kan bli en grå vinterkväll i januari. Min fina London tavla kommer få hänga på en central plats i vår kommande lägenhet. Jag älskar London, men jag älskar killen min mer <3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar