Horisont.

Jag spammar i min egen blogg...

Jag har ett behov av att skriva och jag tror inte suget kommer lägga sig fören jag skriver ett inlägg i bloggen. Jag har inget direkt ämne, tänkte mer spåna fritt. Fritt brukar oftast bli en återblick av det förflutna. Jag tycker att det ¨är någonting fint att blicka tillbaks på det som varit.

Det är så mycket som format den jag är idag. Jag minns att när jag var yngre var jag hundra procent säker på att polis var mitt framtida yrke och det var pga min pappas tidigare karriär inom yrket. Det ändrades dock med tiden och jag ville istället bli journalist. Nu mer är det fortfarande inom media men istället är det reklam och pr som lockar mig. Man gör många turer innan man väl känner vad som är rätt. I nu läget är det inom media jag vill jobba men det kan ändras, vindarna kan vända.

En annan sak jag minns mycket väl från barndomen är att jag alltid klädde mig väldigt väl. Eller snarare mina föräldrar klädde mig alltid väldigt väl och jag tyckte inte om att vara skitig. Hade jag smuts på fingrarna blev jag näst in till hysterisk. Jag tror att det kan ha resluterat i klädd intresset som infinner sig hos mig i vuxen ålder.

En sak som aldrig riktigt funnit i mitt liv var kärlek, inte till min familj (för den fanns ju alltid där) utan kärleken till en kille. Jag har haft små förälskelser. Jag har tyckt att en kille var söt och jag har väl varit intresserad. Men det var först vid 18 års ålder som jag på riktigt kände att jag funnit kärlek. Bättre sent än aldrig. Innan jag träffade Han med stort H var det enbart karriär i mitt huvud. Mycket har förändrats på bara ett halvår. Jag är inte ensam längre och kan inte dra förhastade beslut som enbart är baserat på egen vilja. Det handlar om så mycket mer, att vara två är en förändring i mitt liv, dock en förändring som jag älskar. Att vara medveten om att det finns en person som tycker om mig oändligt mycket är värdefullt och att jag dessutom själv känner likadant för en annan människa är verdefullt.

Livet har så mycket att erbjuda på och det är inte bara dom stora sakerna i livet som räknas. Även dom små stunderna är fina. Jag minns ett litet minne från barndomen när jag satt på en bänk på gården, klockan var sent för en nioåring och jag var bara så lycklig över att pappa ännu inte kommit och sagt att jag skulle in. Det var sommar och värme, jag var världens lyckligaste.