But still..

Det är inte okej att tycka synd om sig själv, speciellt inte när det handlar om en så pass "liten" sak. Och för att inte tänka på barnen i Afrika som knappt har något mat så är mitt problem inte ens jämförelsebart. Ändå kan jag inte låta bli att tycka en gnutta synd om mig själv. Jag vill bara gråta och aldrig sluta. Att låta tårarna rinna är kanske den mest sköna känslan men att sen gråta över att något gått snett eller att man har ångest är inte en lika kul känsla. Att livet ska vara så krokigt, det är svårare än vad man tror att leva det liv man vill leva. Att vara 19 och på väg att växa upp är inte så himla roligt, jag försöker att göra alla dom där plikterna som ställs på mig men ibland går det bara inte och man tröttnar. Just nu är allting ganska tröttsamt och jag ska bege mig ut på en promenad som kommer att sluta med att jag sitter på en bänk, kanske gråtandes men det är mest bara skönt som sagt.