Vem ska bestämma vad, om inte jag.

Att gå vidare, gäller det alla avseenden i livet? Hur ska man kunna gå vidare, släppa taget om något som funnits där under en lång tid? Är jag verkligen redo? Är jag redo att stå på egna ben? Jag vill kunna göra det jag vill, jag vill kunna flyga utan att något stoppar mig. Hur vet man att det är omständigheterna som gör det svårt och inte du och jag?

När alla omständigheter sen försvinner och det bara är du och jag ståendes kvar, hur vet vi att vi då ska klara oss? Att vi kommer kunna fungera ihop. Kan det inte vara så att vi tagit varandra förgivet och detta är priset vi måste betala?

I slutändan måste man oftast ge efter, på något vis gengälda, typ som i betala. Priset är högt, det har visat sig. Livet är inte längre en lek, vi är vuxna nu, stora nog att fatta egna beslut. Beslut som kan komma att avgöra. Jag är trött, jag behöver vila under längre tid. Herr ångest har kommit ifatt lilla mig. Jag är inte längre hon jag än gång var.